I början av maj tar jag min älskade i hand och reser till Sicilien.
Första natten är vi oense om något som jag inte längre minns. Kanske är det bara månader av uppdämd förväntan som kolliderar med premenstruellt tidvatten i mitt blodomlopp.
Jag stirrar blint i det handmålade taket tills en ensam tår lossnar från mitt högra öga.
Jag låter den ostört finna sin väg över mitt ansikte.
En gatlampa tänds utanför, ljuset slår mot fasaden och väller in som guld genom två av de fyra öppna balkongdörrarna. Under en lång stund misstolkar jag det för att vara solnedgången.
Man vet egentligen mycket lite om hur solen sänker sig på platser där man aldrig tidigare varit.
Vi bryter känslospiralen med en promenad genom natten. Med åren har vi båda lärt oss att det ibland är den enda vägen ut.
Hon dricker slush ice med smak av citron.
En annan natt dansar vi i en korsning till Van Morrison under guld skenet från gatubelysningen. Jag minns första gången då jag såg henne röra sig till musik. Hur det kom över mig som något jag inte hade räknat med att jag skulle tycka så mycket om. Eller att det ens skulle vara något hon gärna gjorde. Det har skett i möten tidigare i mitt liv, det har också funnits möten då det inte skett, och jag kan komma i tanken om att det då har fattats mig.
Men henne är ögonblicket ofta så.
Filmiskt.
Någonting jag betraktar utifrån i samma stund som jag upplever det så intensivt.
Detaljer som filtreras genom en tunn ljuskänslig lins.
Ögonblick som handlar om kärlek som inte alltid varit enkel eller kostnadsfri.
Men alltid självklar.
Fem år har passerat sedan ögonblicket då det gick upp för mig att jag inte kunde leva utan henne. Hon stod snett framför mig i sin gula basker och tittade lätt över sin vänstra axel.
