Resilience

 

Jag flätar armarna runt min nakna kropp samtidigt som benen viker.
Det är juli och ännu en tyst gråt skall lämna.

Jag får aldrig slut på tårar men det är ändå så att jag gärna gråter i närvaro av vatten.
Denna gång är en sådan då käken låser sig i ett ytterläge.

Du måste bara ta dig igenom, säger en betydelsefull röst.

Under några veckor håller jag orden så hårt.
Dem är det enda som ger mig någonting.
Uppmaningen att fortsätta tro på rörelsen.

Jag får en impuls att vilja separera min högra arm från greppet om midjan. Det är den inre önskan om att sträcka ut.
När den drar genom kroppen är den nästan alltid spretig och desperat.
Jag vill tro att det är av den anledningen jag väljer att inte följa den,
tänker att jag kommer att ångra mig med skam som påföljd.

Jag flätar inte upp mig själv fören hösten kommer och luften blir högre.
Hejdar mig så snart jag tittar lite för långt framåt eller bakåt.
Jag håller bara för nu.

Också den tysta gråten tystnar.

 

 


03 Comments

Leave your comment
  • Rebecca
    Rebecca 22 september, 2018 at 13:53

    Dina ord är hårda och mjuka på samma gång. De känns ❤️

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 24 september, 2018 at 09:08

      Glad att du läser.
      Tack!

  • E
    E 28 september, 2018 at 07:13

    ❤️

Leave your comment

Translate »