Det sorgligaste och vackraste

Små damkorn dansar i ljusstrimman under rullgardinen. Den slår ut över det mörka trägolvet där allt slutligen kommer att samlas.
Min son har somnat om mot mitt högra bröst. För mig är det försent, men för tidigt för att med fingerspetsarna försöka nå boken på bordet bredvid.
Mina ögon orkar inte. Jag stannar istället en stund nära hans varma hud, med näsa och mun lätt tryckt mot hans hjässa.

I början av veckan köper jag Aster och Krysantemum, äter den mörkaste chokladen jag kan komma över redan innan lunch och skjuter dubbelvagnen på långa promenader. Tankarna cirkulerar kring de strategier jag saknar för att leva i de hormonella dalarna nu. De kommer över mig som en skugga , en besk självmedvetenhet, ett lågt tjutande ljud och en tung hinna framför ögonen. Genom den ska allting ses och jag känner hur jag pressar mina läppar mot varann som om jag sakta sögs inåt i mig själv.
Rakt ner i det beska, tjutande och grumliga.

Det hade hjälpt att skriva. Att skapa. Att ligga länge i badkaret och låta ljudet från torktumlaren överösta mina tankar. Men livet är annorlunda nu.
Så också jag.
Långsamt men inte för den skull motvilligt.

I Malmö ser jag ett ord klistrat med blå bokstäver på konsthallens glasfasad. Ett bland andra.
Jag vill minnas det men glömmer.

På vägen hem passerar jag ett solrosfält som vissnar i kvällssolen.
Det är det sorgligaste och vackraste jag sett på länge.