Natten slocknar

Jag tittar på den svarta himmlen utanför.
Snart är det november.
Jag spänner underkäken samtidigt som jag bestämt pressar den nedåt, bortåt, isär.
Nätterna är som vågor på ett hav, beräknerliga och samtidigt inte alls. Jag somnar när han somnar, går sedan upp för att skölja av klumpig mascara som vid en tidpunkt under förmiddagen kändes viktig. Sedan sjunger jag för henne om vargen i skogen, men även verserna om räven och ugglan som jag själv hittat på. Min man har sagt att jag sjunger visorna falskt men inte annars, inte andra sånger.
Vad vet jag.
Hon vill ligga med en hand mot mitt bröst och andas en stund mot min hals innan hon vänder sig bort. Jag byter rum, säng och fönster att blicka ut genom. Det drar så pass mycket att den som tittar noga kan se hur spetsgardinen försiktigt rör sig. Vid fotändan mullrar hundens djupa andetag och för en stund sträcker jag ut trötta kotor. Mammakroppen är aldrig bara sin egen. Den är det första landet, dit frusna händer, ledsenhet och våndor ska återvända för att söka skydd och svar.
Mammakroppen som bär universum på sin vänstra höft och sjunger vaggvisor på utandning i uppförsbacke.
Min, stark och krökt likt en tårepil som lever vid ett vattendrag.

Jag sjunker ner med mitt ansikte så nära hans. Min hud doftar kokosolja och Fenuril.
Min hud doftar november.

Under tidig morgontimme hör jag sedan min dotters fotsteg över det gamla vindsgolvet. Hon är en flicka med bestämda och snabba steg.

Mamma, natten slocknar nu, viskar hon i mitt öra.