Tiden rinner mellan mina fingrar och jag försöker tala vänligt till mig själv.
I alla fall så försöker jag att avsluta meningarna så, hur de än må ha börjat.
För det enda viktiga är stunden då hon trycker sitt lilla huvud tätt intill, precis under min haka.
Det enda riktigt viktiga.
2 Comments
Nanna
21 september, 2014 at 15:44fantastiska bilder. Och precis just så. Kram och hoppas ni har en fin söndag
Sofia
24 september, 2014 at 14:42tack! när ord och arga tankar bubblar inom mig och slåss om att få komma ut, på något sätt, gör dina ord det enkelt. och jag blir påmind om vad som är viktigt för mig också.