Med en mjukare kant

Tiden är så knapp för mig nu.
Det är bara veckor kvar på min psykoterapiutbildning. Den som jag balanserar i vänstra handen vid sidan om ett annat heltids uppdrag.
Det ska bli skönt då det är över.
Och jag tänker att det är så smått fantastiskt att jag orkat ändå.

Allt är nytt, men med en mjukare kant nu.
Det känns inte längre sådär, säger jag till henne över morgonens första kaffekopp i sängen. Den som jag alltid vill hinna ge henne innan jag rusar.
Jag talar om den famlande känslan i bröstet. Längtan efter att känna igen. Om så bara något.
Kanske föll den tyngsta stenen på plats då min dotter fick en ny skolplacering, en låg byggnad fylld av skratt och en fröken som kramar om.
Utanför står hundraåriga ekar. Deras kronor är som plåster över alla mina sår.

Hösten knastrar under mina fötter och jag viker ut bottnarna i flyttkartongerna ännu en gång.

”Släpp mig varsomhelst . Jag tror jag hittar hem”