Det har nu gått fyra månader sedan Ossie föddes. Under många veckor var han som ett andra skinn. Det var svårt för mig att göra det mest enkla som att ta en dusch, städa eller laga mat. Vi somnade tillsammans på kvällen och steg upp tillsammans på morgonen. Snabbt vande jag mig vid hans närvaro och de två tillfällen vi var ifrån varandra (en timme för tandläkaren och tre timmar för filmad intervju) kände jag en saknad. Visst kände jag även en del frihet vid dessa tillfällen, som den jag var före han fanns. Men samtidigt har Ossie fått hänga på allt jag gör för jag tänker inte se honom som en begränsning i mitt liv, tvärtom. Vi har gått på yoga, middagsbjudningar, konstutställningar och fikat en hel del. Jag har till och med gjort ett par fotograferingar och om han inte har legat i vagnen har han suttit i bärselen. Att bli väckt varannan timme under i princip varje natt har jag klarat bättre än vad jag trodde. Jag sluddrar lite mer än tidigare och mitt närminne är inte det vassaste. Vissa dagar har jag mycket energi och andra dagar har jag fått acceptera att jag endast orkar det mest nödvändigaste. Det som varit svårast för mig att acceptera är att jag inte kan göra det jag vill när jag vill det. Under många år har jag inte haft något att förhålla mig till förutom mitt arbete och över en natt blev det någon annan som bestämmer min rytm. De senaste veckorna har jag märkt en förändring. Ossie har blivit mer kommunikativ och med det trygg. Jag har kunnat lägga honom tidigt på kvällen och fått tillbaka det där jag kommer ihåg som egentid. Aldrig trodde jag att jag skulle uppskatta att få äta ostört eller ta en lång dusch som jag gör nu. Allt har helt enkelt blivit lite lättare. Jag känner min son nu, jag vet skillnaden på ett skrik som är hunger eller trötthet och hur jag får honom att le. När jag blir lite stressad över de fantastiska bilderna mina kollegor delar med sig på sociala medier får jag bara påminna mig själv om att jag har ett mellanår och att fotografera kommer jag göra hela livet men nybliven mamma är jag bara en gång. Det är en prestation att ro runt detta själv men jag känner mig samtidigt privilegierad. Jag bor i ett av världens bästa länder för ensamstående och jag har alla materiella bekvämligheter jag behöver men framför allt har jag ett nätverk av familj och vänner som finns där. Jag är tacksam över att jag kunde arbeta så pass långt in i graviditeten vilket gjorde att min mammapenning är bra. Jag är tacksam att jag fick den förlossning jag hoppats på och att min kropp kunnat återhämta sig så pass snabbt som den har gjort. Jag är tacksam för motgångarna jag mött tidigare i mitt liv som har gjort mig stark och för redskapen jag funnit genom yoga och mindfulness. Jag är tacksam över att just Ossian har kommit till mig, han är för det mesta en harmonisk liten kille. De stunder när allt känns överväldigande, enformigt och tröttheten sveper över mig påminner jag mig om att ta en dag i taget. Livet har förändrats för alltid men det är en förändring jag välkomnar. Och det är faktiskt bara en tidsfråga innan jag får i alla fall sova fyra sammanhängande timmar…
Bilderna är tagna med min Canon Mark IV och min iphone.
