Jag kallar honom Ossie

Nu har han varit här i fem veckor, han jag valt att döpa till Ossian men som jag oftast kallar Ossie. Jag skriver detta inlägg med honom sovandes i mitt knä. Han ser så fridfull ut och det är svårt att tro att han hade magknip precis. Vi är tillbaka i Malmö efter att vi spenderat de första veckorna på landet hos mina föräldrar. För mig som är högkänslig var det helt rätt att vara på en lugn plats för att kunna återhämta mig och hitta in i min nya roll. Jag behövde inte tänka på att laga mat, tvätta och varje eftermiddag tog min mamma hand om honom en timme så jag fick duscha och sova en stund. När jag hade frågor hade mamma svar på det mesta och hon visade mig sina knep och kom med lugnande ord när jag blev stressad. Varje dag gick jag på promenad i naturen med barnvagnen och sakta kände jag hur kroppen återhämtade sig. Jag tycker fortfarande att det är helt galet att jag fött fram något så stort. Hur häftig är inte kroppen!

Jag måste erkänna att jag har svårt för det som anses vara permanent, det har jag alltid gjort. Det finns en rädsla där jag borde undersöka djupare. Att ha ansvaret över en annan människa på det sättet som jag har som mamma kändes till början skrämmande och svårt att ta in men efter ett par dagar började ett lugn infinna sig. Att skaffa barn själv som jag valt att göra kommer inte vara enkelt men en sorg har försvunnit från mitt bröst. Den där att jag kanske inte skulle kunna bli mamma. Jag var absolut nöjd med det liv jag levde innan Ossie kom till mig men inom mig fanns en längtan av något större, en annan mening med livet än den jag skapat. Även om jag vet att jag kommer sakna att vara kreativ detta året då jag inte kommer kunna arbeta ens i närheten av hur jag brukar så vet jag att han är det största jag skapat. Jag vet att tiden nu är värdefull, han kommer aldrig vara så liten igen. Troligtvis är det här enda gången i mitt liv jag upplever just detta. Det gör att jag kan slappna av och bara vara i nuet med honom. Att det är kallt och rått ute gör det även enkelt att mysa ner sig i sängen bland täcke och filtar.

Det känns märkligt att Ossie inte funnits mer än några veckor. På ett sätt är det som han varit med mig hela tiden. När jag tittar i hans ögon som har samma form som mina är det som att se sig själv. Idag log han för första gången på riktigt och jag kände kärleken svepa över mig.