Koffein och sköra trådar

Jag tittar på solkatter på väggarna.
Händerna är torra nu och hjärtat törstigt. Jag kommer på mig själv med att finna mig i den tid som är nu. Jag gör det med en följsamhet som inte funnits här förut.
November är som tomheten mellan två andetag.
Gör vad du vill med det.
Smörj dina händer och låt dem vila i någon annans.
Eller gör det inte.
Riv istället upp det som är vävt av redan sköra trådar. Låt koffeinet göra tröstlösa försök att lösa upp de tankar som etsat sig fast.
Gör sedan så gott du kan.
Alltid ska jag säga dig,
att det är gott nog.
(säga mig)
Och ändå ska vi så ofta tveka.