Hud och vit betong

Hon flyttar ut i Juli.

Och när hon tömmer sitt hem sedan fem år så är det som att någonting inom mig också vill hålla kvar.
Den bruna linoleummattan från sjuttiotalet.
Vita väggar av putsad betong.
När solen sken över Köpenhamn så fylldes rummet med ett ljus som slog från alla håll.

Jag blev ny här.
Naken och fri i en tystnad jag aldrig riktigt kommer att kunna beskriva.

Överallt där jag gått har jag släckt lampor.
Dimmrat ner, hastigt,
med en ilsken hand.

”jag har svårt för ljus”
har jag sagt.

har jag trott.

Ibland har vi sett varandra i ögonen här.
Ibland har mitt hjärta brustit här.
Ibland har jag velat mer och älskat högre än vad jag visste rymdes i min kropp.

Min kropp.
Den blev ny här i ett ljus som talar den renaste av sanningar.
Himmel, hud och vit betong.
Tystnaden inom mig var det som följde.

Och i slutändan är det också ett rum som handlar om frihet.