Kärleken väntar

Jag dagdrömmer ofta, vandrar iväg i inre bilder. Jag tillåter mig att tänka stort men inte att tänka bakåt och önska mig en annan verklighet. Det finns en sorg i att göra min resa in i föräldraskapet utan Ossies pappa men eftersom han valt en annan väg än oss är det inte lönt att tänka att det kunnat vara annorlunda. Istället dagdrömmer jag om den där personen som ännu inte korsat min väg, han som ska vara det där jag ännu inte lyckats hitta. Han som står med båda fötterna på jorden, har hjärtat på rätt ställe, han som förstår och kan hantera sina känslor och inte bara sätter sina egna behov först. Jag tror fortfarande att han finns och att han väntar mig. Kärlek har inte varit lätt för mig. Mer än en gång har jag fått uppleva otrohet, lögner och svek. Jag har förlorat mig själv i det jag trott varit kärlek och vid snart 35-års ålder får jag fajtas så att optimisten i mig vinner över pessimisten. Jag klarar mig bra själv men undrar hur livet skulle kunna vara med en livskamrat. En person jag kan dela mina upplevelser med och som ger mig både trygghet och äventyr. Just nu finns det inget utrymme för honom, en annan liten kille tar allt mitt fokus men i mina tankar manifesterar jag kärleken. Och om det är något jag är säker på så är det att det måste finnas en bild, en slags inbjudan för att det en dag ska kunna bli verklighet.