Hennes hand, och min.

Hon säger att livet ändå inte är någon fucking fairytale.
Jag hör hur hon har nära till gråten allt som oftast nu.
Det är sol och jag står på baksidan av vårt uthus.  Humlens grenar är ännu kala då den kränger sig runt fläderns krona.
Och jag delar hennes upplevelse.
Tänker kort på hur många gånger detta faktum om sagans icke vara skall möta oss, som ett rivjärn genom bröstet.
Vi kan leva i det också.
Eller åtminstone igenom det.

Det är fint hur hennes hand är öppen.
Inte krampaktig och egensinnig,  så som min om hösten.