Jag söker en form för det som inte ryms inom mig eller på de platser där jag annars brukar lägga ned känslorna.
Bortom husen går himlen i en lila färg. Molnen är av sådan sort att det ser ut som om någon försökt att sudda ut dem med en öppen hand.
Livet kryper nära.
Nära för att jag som alltid söker mig mot kanten.
Väl framme finner jag mig själv dubbelvikt i tårar. Det är så tydligt för mig hur de flödar ur en kanal som varit ur bruk så pass länge att jag förträngt att den vilar inom mig.
Jag gråter för att jag inte kan vara på annat vis.
Det av värmen uttorkade gräset river under mina fötter, och jag tänker att jag ska minnas den så. Försommaren då jag varken plockade jasmin eller syren.
Min mor sänder ännu ett textmeddelande;
Jag väntar på ditt samtal..
Vackert och sant.
<3 Tack för att du läste.
Älskar dina texter <3 Har saknat att läsa dem här. Varma kramar
Och jag saknar dig.
Kram.
Vackert. Tycker mycket om dina texter. De är poesi för mig och det är mer än välkommet här i den digitala världen. Tack för att skriver!