Sådant som jag sedan hör

 

I slutet av september är allting så tyst och stilla.
Det återstår mig inga beslut att fatta.
Inga imaginära katastrofer att plocka fram för att bryta sönder i små partiklar. Inga känslor som skall synas från toppen av ett berg och djupet av ett inre svart hål.

Jag hör kastanjer och ekollon falla.
Med varm sol över slutna ögonlock hör jag också en viskande tacksamhet varandra från kammare till kammare i mitt bröst.
Kanske skall den aldrig tystna.


No Comment

Leave your comment

Leave your comment

Translate »