I ljuset efter regnet

Jag ser hur min naturliga hårfärg sakteligen omfamnar mitt ansikte,
som en påminnelse om något,
jag ännu ej vet vad.

Maskrosor tränger upp ur gruset längs huskroppens södra sida.
Vinden har flyttat den torkade julgranen åt samma håll.
Och i ljuset efter regnet trivs jag bäst, det faller med en sådan självklarhet att ingen yta lämnas oberörd. För en stund är allting blankt och stilla.

Jag viker tvätt i omaka former och tänker på en kvinna som gått ur tiden.
Hon var en sådan som minnet med lätthet kan återskapa med skrämmande precision. Rösten, den gnistrande blicken och hur hon tvinnade en hårlock mellan sina fingrar.
En gång för många år sedan på altanen utanför mitt barndomshem hörde jag henne säga,
släpp viljan och låt det bara ske,
Jag förstod aldrig vad hon menade, men jag förstod att det var av vikt så jag sparade orden.
Som om jag redan då visste att jag skulle komma att behöva dem.