Majhimmlar igen.
Sockervaddsrosa och gaslågeblått som möts bortom huskropparna i horisonten.
Jag staplar böcker med vackra omslag på hög lite här och var i lägenheten, som små öar av drömmar om en tid när kroppen kan finna ro att stanna upp ett slag.
Allt kommer att hända och jag vet det även om det stundtals är en mycket klen tröst.
Vissa dagar kan jag även känna lycka där jag cirkulerar omkring sorgen. Kroppen sorterar inte intrycken, allt tycks snarare få en friare passage in i mitt system.
Någon dag är det så.
Någon dag är det alldeles tomt och tyst och jag som inte ser någon mening med att sträcka ut en hand.
Raska steg i regnet för att rörelse kanske får sorgen att sprida sig mer jämt?
Jag funderar ofta på var i kroppen den kommer att bosätta sig sen.
Sista gången du ringer mig är på en torsdag.
Jag står i trapphuset med tvättkorgen när telefonen säger ditt namn så som den alltid gjort.
En gång av alla gånger kommer alltid att vara den sista. Vår sista inträffar under ett alldagligt ögonblick en torsdagseftermiddag i slutet av april.
Jag har varit på en loppis någon timme tidigare och köpt ett fat som har formen av en fågel. Ett fat som i och med detta ögonblick går från något jag tänkt att jag egentligen inte behövde till att aldrig få falla till marken.
Det är jag som ska bära samtalet fast jag inte vet hur.
Din röst är förändrad. Utsuddad och släpande.
Jag letar tröstlöst efter dig mellan orden och ibland är du där. Som en himmel som spricker upp väldigt kort.
Vi pratar om sådant som vi alltid gör, om barnen, behandlingsarbetet, relationerna och en TV-serie som du sett.
Du säger att du nog ska ringa snart igen och jag väljer att tro dig.
Det sägs att det är det som är problemet, tiden som vi tror att vi har.
Jag tänker att det likväl skulle kunna kallas för en lösning.
