Verkligheten är en pulserande åder av röda baklyktor som ringlar sig fram mellan Malmö och Lund innan solen gått upp. Ett virus som avlöser ett annat passerar genom min kropp, lämnar mig hopplöst svag och rubbad ur rutinernas trygga famn. Jag längtar efter ljus och värme mindre än jag brukar. Mörkret omfamnar mig under veckor som består av ömsom förväntan och ömsom sorg. Det är en välkänd plats för mig, den där känslornas kontraster kolliderar i vågformade försök att samexistera. Det som skiljer nu från tidigare är min acceptans.
Jag säger så konstiga saker under några veckor som passerar. Det händer vi flera tillfällen, gemensamt är att jag inte hör det fören det är försent och redan sagt.
Det är som att jag inte kan avgöra var som är lagom, som att det inte längre finns.
För mycket eller för lite.
I huvudet skriver jag texter som aldrig når papper eller tangenter. Skjuter upp och tänker sen, det kommer tillbaka.
Vad ifall det inte gör?
Vi sitter i dit välstädade kök och pratar om oväsentliga saker. Svart kaffe och korslagda ben på din kökssoffa. Du har köpt nya stolar på rea. Samma som jag har i mitt kök bara i mörkare trä. I mitt kök har du aldrig varit. Det är märkligt när vi känt varandra i så många år.
Ingen relation är den andra lik.
När du först blev sjuk så skrev jag en gång att du är viktig för mig.
Du svarade att jag också var viktig för dig. Sen har vi aldrig talat mer om det.
Jag tänker mycket över tiden. Ser på filmer av barnen när de badar bekymmerslöst i plaskdammen i Folketspark.
Var jag verkligen där?
Jag behöver kraftsamla för att lägga min sons turkosa pyjamas med regnbågar på i den svarta plastsäcken med sådant som skall skänkas vidare. Hela hans barndom är för mig invävd i det mjuka ribbade tyget. Långsamma sommarmornar och ändlösa febernätter.
Jag trycker den mot ansiktet en sista gång. I veckor kör jag runt med bagaget fullt av saker, bland annat den svarta säcken. När allt väl är lämnat och jag ska backa ut från parkeringen får jag stå emot impulsen att springa tillbaka och gräva efter pyjamasen.
Jag kan inte behålla dem med hjälp av materiella ting. Det är bara en illusion och jag vet det.
Min dotter får sin första menstruation. Hon stänger dörrar med varierad kraft och säger ut och inte nu.
Allt är ett kaotiskt tillstånd av borttappade nycklar, olika stora öar av kläder och tops med torkad mascara på. Min ordning och mina försök till struktur kväver henne. Jag rör mig därför i det tysta. Rafsar ihop äppelskrutt, handskrivna lappar och bomullsrondeller när hon inte ser.
Hon gör slut på tre rullar tejp när hon tapetserar sina väggar med bilder och utklipp av allt som kan säga något om vem hon är eller var hon är på väg. En väntad revolt mot minimalismen som råder här. Vi lever på en annan planet nu. Jag hör hur världen där utanför ropar på henne.
Det är som att min krymper i takt med att hennes växer. Det hade varit önskvärt att hjärtat var mer följsamt.
Tänker på den rörliga bilden av henne, på mage i plaskdammen i Folketspark. Den vit och röd randiga baddräkten som slits nopprig mot botten när hon kravlar fram på armarna genom det grunda vattnet, hennes bror som springer i cirklar.
Var jag verkligen (verkligen) där?
Kanske är det ett kapitel av tankar som jag ska ta mig igenom.
I slutet av mars promenerar jag planlöst under två dagar längs gatorna i Göteborg. Förvånas över den fristad som alltid går att finna på platser som man saknar ett känslomässig koppling till. Jag sträcker läser en bok på ett tåg utan att lyfta blicken.
Blicken, den som jag helst vill fästa på någonting hela tiden, i slutet av Mars då världen förvandlas till en tunn tunn tråd för mig att balanser på.
Jag biter mig i insidan av kinden och viskar tyst.
Titta inte ner.
Titta inte ner.
