Min dotter somnar febertung på min arm. Jag tänker att det är en av de längsta veckor.
Dem är nära mig hela tiden.
Jag sover för lite om nätterna, jobbar in för många luncher och bär lite för tungt.
Att vara ensam är att vara så många små och stora saker så väldigt mycket,
som jag aldrig riktigt tänkte på.
Det är att om morgonen orka ta med sig den överfyllda kompostpåsen, dubbelt så många gånger.
På vägen hem från skolan berättar hon om en flicka i sin klass, hon bor också på röda gården, säger hon.
Jag blir varm av tanken på att vår plats har ett namn i hennes värld.
Ett jag inte kände till.
Trapphuset har en krämig gul ton och jag tänker på hur högt han lyfter sina stövlar över stegen.
Vi hänger strumpor tillsammans över linorna i torkrummet och allting är en ny bild för mig.
En bild av oss tre.
Den är lika delar alldeles ny för mig, som den är det självklaraste jag har.
