Jag promenerar runt i staden tills det mörknar. I en liten stor stad blir minnena snabbt många.
Jag tänker att jag behöver gå mer.
Se in genom fönster.
Tänka tankar som ostört får avlösa varandra.
Upptäcka något på hörnet av en gata som jag inte visste fanns.
Malmö när det skymmer.
Det är så olikt andra städer som varit mina.
Jag tar en bild från en bro som jag sänder till henne.
I hopp om att hon ska längta hit tror jag.
Det är en ensamvecka som passerar mjukare än vad många gör.
Jag köper en byrå på Blocket men kommer mig inte för att fylla den. Ser några dystra samhällsdokumentärer och radar upp urdruckna kaffekoppar i eftermiddagssolen i mitt kök.
Jag kunde göra så mycket.
En kväll för att somna lyssnar jag på Bodil Malmström som läser den egna boken Det här är hjärtat.
Rummet är mörkt och jag blundar.
Jag tänker på hur svårt det är att föreställa sig att en människa vars närvaro känns så stark samtidigt kan vara en människa som i en annan bemärkelse inte längre finns.
Jag funderar på vad det är,
att finnas.
Att lyssna till böcker är nytt för mig.
Jag tänker att jag ska ge det en tid, att det kanske handlar om att hitta rätt,
rätt böcker, rätt uppläsare..rätt stund.
Min förhoppning är att det ska göra ensamveckorna mer meningsfulla. Mer en känsla av att jag finns.
Har du något tips som du vill dela med mig så tar jag emot det med öppen famn.
<3
