På andra sidan gatan från mitt nya vardagsrumsfönster står ett hus med tio våningar.
Det är vitt med stora fönster och sträcker sig ensamt upp mot den svarta natthimlen.
I bottenplan finns ett konditori vi ännu aldrig besökt.
Min dotter läser de röda versalerna på den vita fasaden.
Någon sa att det är ett av Malmös bästa.
I framtiden som är så nära men ännu inte riktigt nu så går vi kanske dit om lördagsmorgnar.
Inom mig formas bilder av sådant som min människa känner längtan till, men på något vis är där ännu en hinna mellan mig och det.
Utanför min yrkesidentitet håller jag ett fast tag i det som känns tryggt.
I framtiden som är nära men ännu inte nu finns hopp om nya möten, relationer och sammanhang.
För mig.
Jag tycker om de höga huset för dess lite oväntade form. På fasaden som vätter mot vårt håll har varje lägenhet en stor balkong. På vartannat våningsplan sträcker sig kanten längre ut, det ger ett intryck av små hem som är ojämnt staplade uppe på varandra.
Nästan alla har någonting som lyser i fönstret nu.
Det hela känns ibland som en stor installation.
Ibland som ett sällskap när jag inget annat har.
