De ringer från förskolan på måndagen. Ossians näsa rinner och jag behöver hämta honom. Jag tittar på min lista jag hunnit punkta upp med saker jag hade planerat att göra, saker jag känner jag måste göra. Mina ögon tåras och det knyter sig i magen. Jag vet att detta innebär att jag tappar minst tre arbetsdagar (det skulle visa sig bli hela veckan) Det är i dessa fall jag inte tycker om att vara egenföretagare. Ingeting sker om jag inte har tiden att göra det. Stressen är där men också acceptansen att jag inte kan förändra situationen. Jag cyklar och hämtar Ossian. Han är pigg och vi går till parken nära oss. Vi äter kanelbullar i solen och sitter en stund på bryggan. Det är en vacker och varm dag. Jag tänker att imorgon kommer jag hit igen och tar med mig kameran. Jag har tänkt att fotografera ett självporträtt vid den stora rhodedenron i parken men i allt annat som sker har det inte haft hög prio. Nu är den busken inne på sina absolut sista dagar av blomning.
Bilderna blir som jag hade försökt föreställa mig, kanske till och med lite finare. Jag är tacksam för denna stund då jag blev tvungen att stanna upp. Jag blir påmind om att mina prioriteringar ibland hamnar i lite fel ordning. Jag håller fortfarande på att hitta rätt balans mellan föräldraskapet och yrkesrollen. Jag vill så himla mycket…
