Det är som alltid någonting med tempot i maj. Jag hinner inte ens dela med mig av en bild av körsbärsträdet innan det är över.
Ett kraftigt regn för med sig det sista längs med asfalten.
Kanske är det ändå något sunt i det, att inte känna att man hinner med i tempot.
Jag kommer på mig själv med att ha slutat med många små saker som tidigare var en del av vardagen.
Podcasts, endel bloggar, concealer…
Det skedde i samband med att de två kvinnorna från Charkiv flyttade in. Nya ritualer tog plats i vardagen och jag antar att det som egentligen gav mig minst var det som av naturliga skäl fick ge vika.
De stannar i två månader och jag lär mig nya saker om mig själv därute, i den yttre cirkeln av bekvämlighetszonen.
Det är tydligt hur de viktigaste besluten i mitt liv aldrig varit grundade i tankeprocesser, de har rakt igenom fattats med mage och hjärta.
