Att missbedöma vågor

Det finns något så djupt trösterikt i senhösten och den tidiga vinterns ritualer.
Jag ser en man tråckla med en ljusslinga i mörkret på sin balkong.
Året ska ta slut nu och allting behöver mjukas upp så mycket som det bara går.
Jag stannar en stund i doften av jäst som smulas sönder mellan mina kalla fingrar.

En ensam tisdagkväll låter jag mig omfamnas av gemenskapen som är kallbadhuset.
Tänk att det finns en sådan plats ändå. Där ansikten alltid är vänliga.
Några korta ord då och då.
Växelvis bitande kyla och värme. Alla får plats och ingen är i vägen.
Hitintills har jag alltid badat men påminner mig alltid om att jag inte måste.
Min fristad från måsten.

Jag ser ofta så mycket vänskap på kallbadhuset och kan känna en svepande sorg över relationer som jag förlorat.
Eller hur det nu gick till?
Var det tiden? Städer som jag lämnade eller bara prioriteringar som jag missade att göra?
Sedan, när man följer varandras skilda vägar i en parallell verklighet som inte går att ta på, så slår det en ibland, lite som den där vågen som blöter ner ovansidan på kängorna fastän den inte såg ut att komma med kraft.
En missbedömning.
Åren som gick (slår en), och allt det man tog föregivet för att det var starkt som titan och djupt som ett världshav.
Med lite ålder så förstår man,
att allt är ett lån.