Förra helgen hade jag finbesök i form av en av mina bästa vänner. Mi bor i Stockholm sedan flera år och vi ses inte alls så ofta som jag hade önskat. Vi kommer från samma lilla by i Skåne men har känt varandra på riktigt sedan gymnasiet då vi började dela musik med varandra på bussen till skolan. Mi är en person jag vet jag kommer ha med mig hela livet. Jag brukar till och med säga att när vi är gamla och gråhåriga ska vi bo tillsammans i ett varmare land. Vi ska ha en veranda där vi kan måla, dricka te och prata om alla äventyr vi upplevt. Jag ser ett konstnärskollektiv framför mig där vi ofta har besök av alla de människor vi båda plockat upp längs vägen. Hade det inte varit för att Mi är allergisk mot katter hade vi säkert haft ett gäng sådana också.
Eftersom vi båda älskar konst tog vi tåget över till Danmark och spenderade en halv dag på underbara Louisiana. Det som fastnade mest hos mig var Pippilotti Rist utställningen. Redan när jag läste konst för mer än tio år sedan studerade jag hennes verk. Såhär står det på Louisianas hemsida om utställningen som bestod av främst ljus, ljud och rörlig bild:
”A blast full of colours, immersive images and sensuous dreamscapes. With the first major presentation in Scandinavia of Swiss artist Pipilotti Rist, the exhibition in the museum’s South Wing presents the work of one of visual art’s most conspicuous researchers of the senses in moving pictures.”
Konst är någon jag vill att Ossian ska få ta del av mycket i sitt liv. Jag vet att han är för liten för att komma ihåg något på ett par år men jag vill att det ska vara ett naturligt inslag i hans liv. Jag kommer uppmuntra honom till att måla och jag har redan en liten kamera han kan få börja fotografera med den dagen har är tillräckligt stor.
