Luft eller sten

Jag går i regnet med blicken fäst snett nedåt i luften, den vidrör aldrig marken.
Allt hinner suddas ut  i luftrummet.
Ögonen fylls med tårar som pressas åter i sin kanal.
Inte nu bestämmer sinnet över hjärtat.
Inte nu.
Jag behöver ringa min mamma helt kort. Högerhandens fingrar söker irriterat hennes namn.
Hon behöll sitt flicknamn och återfinns därför aldrig under bokstaven L tillsammans med de andra i den innersta av cirklar.
När jag finner hennes namn kommer vågen över mig ännu en gång.
En länk mellan hennes existens och min.
Och jag vill gråta som ett barn.
Och samtidigt är jag någon slags vuxen med portföljliknande väska, viktiga papper och mascara som inte skall rinna just nu.
Det är första gången jag lämnar honom.
Han gråter och jag går sönder på platser inom mig som aldrig helt kommer att återfå sin form.
I tusen och åter tusen bitar faller någonting till marken.
Jag blir till luft eller till sten.
Det är som att jag inte vet.
Men jag varken andas eller gråter.
Ingenting är så fysiskt.
Det är att vara ett berg.
Och samtidigt bära ett.
Det är att alltid i hjärtat veta säkert.
Och samtidigt alltid vara rädd.
Det är att aldrig mer vara ensam.
Det är att alltid vara ensam.