Två timmar och tjugosju minuter

Jag förälskar mig på något vis i oktobersolen.
Märker också hur jag kan bara vara i ett regn som faller genom 07:00 mörkret.
Något har förändrats.
Kanske är det den första hösten på länge som jag inte försöker att lösa. Inte tvångsmässigt omfamna.
Jag låter det vara.
Allt vara.
Bara en årstid.
Jag försöker inte lösa min lycka med nya skor eller ytterplagg. Varje gång jag kommer på mig själv med att tänka att något fattas mig, provar jag att istället påminna mig själv om att det inte precis är sant.
Mina kängor och min vinterjacka har varit med under många år nu.
Det kan tyckas banalt, men det är ändå så, att ett lugn sänker sig över mig när jag beslutar mig för att jag har vad jag behöver.

Med november kommer mörkret och vi låter dagarna flyta.
En söndagkväll lyfts locket till de stora frågorna som går fint att leva i så länge ingen av oss utkräver ett svar.
Ibland är det ändå jag som ställer dem.
Det regnar på perrongen, vildvin och björnbär har bleknat på andra sidan utav rälset.
Det tar mig tre dygn att formulera mitt behov.
Med åldern ser jag fler nyanser och är sällan bergsäker.

Hon ringer upp vid åtta tiden.
Vi samtalar om vår relation i två timmar och tjugosju minuter.

Jag älskar oss.