Jag formar ord som går sönder. De faller isär och smulas till stoft innan jag hinner få ner dem på papper. Ordkanter fransar sig, bokstäver spricker, meningar delar sig. Det tar emot att bara skildra små fragment av allt det som pågår för fullt i mitt liv just nu. Hela mitt väsen vill skriva och uttrycka allt det som sker under ytan. Jag har inte skrivit på länge eftersom det tagit så oerhört mycket energi att inte kunna skriva det jag vill. Jag är trots allt inte ensam i berättelsen. Det finns en viktig karaktär till.
Tiden har aldrig gått långsammare. Jag lyssnar till min kropp som inte ens ger ifrån sig så mycket som en viskning. Allt jag får är flyktiga förnimmelser.
2 Comments
Tuva Minna Linn
14 oktober, 2021 at 22:29Känner igen känslan, av att vilja skriva..dela, få ut.
Men så just det där att man ibland är fler på samma resa.
Ibland växer nog språket och hittar nya vägar just där <3
Ulrika
16 oktober, 2021 at 07:00så precist och vackert beskrivet om när livsberättelsen rasar i en men man inte kan skriva allt eftersom det inte bara är ens egen. tänker mycket på det där om att ens egen berättelse innehåller fler karaktärer, och hur man förhåller sig till det. vad fint du skildrade det.