Som om jag bär hela universum inom mig

Renoveringsdammet hinner precis lägga sig som en tunn slöja över de slitna ekplankorna innan det med ens yr omkring igen. Letar sig in i varenda liten springa. Strumpbyxorna blir pudriga som av florsocker och det lägger sig mjukt i lockarna i hans hår. Förnimmelsen av vårt barn som rör sig i mig kropp gör mig lycklig – som om jag bär hela universum inombords. Tusen strålande solar och miljontals glittrande stjärnor kittlar mer än all världens fjärilar tillsammans. Det är som ett hav som både stormar och mjukt slår mot strandkanten på samma gång. Det bubblar, sjuder av energi. Allt som jag längtat efter finns ju inom mig nu. Allt som ska bli du, vårt barn.

Det var ingen självklarhet att jag skulle få uppleva känslan av att bära ett barn igen – långt i från en självklarhet att han skulle bli pappa. Ändå står vi här nu, i mitten av februari, med hundra dagar kvar och renoveringdamm i håret. Två förväntansfulla syskon  som med skräckblandad förtjusning försöker måla upp en bild av hur allting kommer bli. För mig är allt som på film, en overklig känsla som jag har svårt att greppa trots att min kropp förändras. Ändå har hela mitt väsen hamnat i ett slags lugn. Familjen formas om och den brokiga, spretande gemenskap vi försökt forma blir kanske än mer spretig. Eller växer den samman mer nu? Vårt barn. Mitt tredje och hans allra, allra första. Kanske blir det bara du. Kanske är du allt och lite till.