På den sjätte karantändagen går vi utanför i en storm som sakteligen avtar.
Det känns renande. Allt som legat tungt har skingrats.
Himlakroppar, nätter och dagar som flutit samman.
Plötsligt får min blick sin skärpa åter.
Det är skönt att puttas i ryggen av en vind. Som en bestämd påminnelse om alltings litenhet i det stora.
Allt, som inte stannar upp.