Första månaden

”Han är så gullig”, säger Ossian och klappar på sin lillebror. Vi ligger i sängen och jag beundrar och förundras över de två personer jag skapat i min kropp.  Det är en månad sedan de träffades för första gången, där på sjukhuset. Jag är lättad över hur bra Ossian har anpassat sig till att det kommit en ny person in i familjen. En person som dessutom på många sätt lagt beslag på hans mamma. Det dåliga samvetet jag kände första veckan har minskat i styrka men jag känner mig ändå på något sätt skyldig som har skaffat ett barn till. En vän förklarar det så bra, det där att när första barnet kommer är det du själv som bortprioriteras och det är tufft men fortfarande hanterbart men när andra barnet kommer är det relationen med första barnet som får stå tillbaka och det gör ont. Alla känslor blir dessutom förstorade i och med baby bluesen som de första veckorna bor i min kropp. Jag har varit van vid att kunna ge Ossian all uppmärksamhet och det är för alltid förändrat. Jag vet att han får mycket tid med sin pappa just nu och att de har det fint. Samtidigt gråter jag en tår när de går på bio och jag behöver stanna hemma med Lowin. Jag lovar Ossian att till jul ska han och jag gå på bio men jag tror jag egentligen mer att jag lovar mig själv. Samtidigt har jag inte mer att ge just nu. Varje natt väcker Lowin mig varannan timme för att amma. Även om jag varit inställd på att det skulle vara så här är tröttheten överväldigande. Samtidigt så är livet som tvåbarnsförälder lättare då jag inte är ensam denna gång. Att vara en till som lagar mat, städar, byter blöjor, handlar och bara det att ha möjligheten att kunna ta en ostörd dusch är guld. Att vara ensamstående det där första året med Ossian är i särklass det tuffaste jag gjort. Nu i efterhand, när jag ser tillbaka på mig själv känner jag en stark vördnad. Den här graviditeten har varit läkande på flera sätt och nu vet jag hur det är att få barn med en person som delar samma längtan och kärlek. Calle är dessutom sedan en månad tillbaka även tvåbarnspappa. En lång adoptionsresa är äntligen över och det blev som vi hoppats på. Som om det inte var tillräckligt stort så friade Calle i början på sommaren och jag sa självklart ja. Vår tid är nu och den är vacker.