En dag är det plötsligt maj, min favoritmånad. Dagarna försvinner iväg fyllda av arbete och allt som hör vardagen till. Förra månaden blev jag erbjuden en projektanställning på 50 % som inhouse fotograf på mattföretaget RugVista. Det var ett stort endorfinpåslag när jag tackade ja. Detta har varit drömmen länge att både vara egen och anställd. Det är härligt att ha kollegor och jag känner mig positivt utmanad av mina uppgifter. Men jag känner också att jag ligger efter och det är svårt att räcka till på alla plan i livet. Det är många bollar att hålla i luften och jag tappar en här och där. Mitt i allt detta får Ossian feber och vabben känns tung. Jag och Calle mår bra men vi tar ett Covid test för att vara säkra. Det kommer tillbaka negativt och jag drar en suck av lättnad. Jag blir påmind om vad som egentligen betyder något. Att jag missar att återkoppla på ett meddelande eller behöver flytta flera fotograferingar på grund av vädret spelar egentligen mindre roll. Mitt arbete kommer alltid vara viktigt för mig men det får inte väga tyngre än det som ligger mig ännu närmre om hjärtat.
