Jag reser uppåt landet med mina barn, till dit där jag kommer ifrån från början.
Utanför fönstret passerar ett kuperat landskap, röda hus med vita knutar, ekar med brandgula kronor och höga tallar. För var gång som jag reser blir det som tidigare varit hemma allt mer borta.
Jag bär min son mot bröstet, vår packning mot ryggen och håller min dotter i min högra hand. Jag vill aldrig packa mer än vad jag kan bära och fortfarande ha händerna fria för mina barn.
Att i mitt moderskap vara oberoende av saker i så tor utsträckning som det är möjligt. För mig har det varit viktigt.
Väl hemma igen slås jag åter av hur denna tid är som ingenting annat.
Den då hösten börjar att gå.
Den då gränser suddas ut.