Det känns plötsligt svårt att dela med sig av en sång

 

Jag vill göra någonting mer med den här platsen.
Men jag väntar fortfarande på att landa i vad.

För mig har bloggandet alltid följt livet, dels i sitt innehåll, men också i rytm.
Och jag har tänkt att det kanske kan få vara så.
Jag är tystare nu för att jag helt enkelt inte riktigt vet vad jag vill säga.
Och för mig är ju detta just det.
Min lilla kanal där jag släpper ut tankar och betraktelser i små rutor som sedan lever kvar, vidare. Utan att längre snurra lika mycket inom mig.
Men i perioder kan allt kännas så pluttigt. Jag frågar mig själv vad någonting säger, som om det finns ett inneboende behov av att det jag förmedlar behöver bottna i någonting verkligt…viktigt.
Kanske är det när livet känns extra stort att omfamna?

Det känns plötsligt så svårt att bara dela med sig av en sång.

 

Jag är så otroligt blank just nu.
Inför livet på något vis. Hur jag vill leva och vad som egentligen spelar någon roll. Med det blanka kommer också en sårbarhet, jag försöker att hålla den med öppna händer så mycket som jag bara kan.
Ofta slås jag även mitt i allt av en djup tacksamhet över de insikter som kommer med ett liv som vänder helt om, mitt i livet.

Jag bor med barnen i en gammal kolonistuga nu. Den är renoverad, friköpt och vinterbonad.
På 50 kvm och med en liten trädgård tycks allt vi behöver rymmas.
Väggarna är rollade i vitt,
fönsterglasen är allt annat än munblåsta och parketten knarrar aldrig där jag går.
Det får mig såklart att fundera över allt det där som jag tidigare värderat så högt.
Vad gav det mig?
Och vad stal det från mig, som människa.

Jag vill skriva om det blanka. Men något hindrar mig. Kanske mitt upplevda behov av att formulera mina egna svar innan någon annan släpps in.

Nåväl.

Du får gärna fråga. Eller berätta. Kanske saknar du något här som förut fanns? Eller aldrig har funnits. Jag saknar dialogen med dig.

 


08 Comments

Leave your comment
  • E
    E 30 juli, 2019 at 11:37

    Den där balansen. Att blogga om det som är viktigt, det som ger o förlöser-men utan att göra sig för sårbar. Den är viktig. ❤️

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 1 augusti, 2019 at 21:56

      Mmmm, visst är det så. Jag hamnat där förr och hittat nya vägar i det, i språket. Kanske gör jag det även nu om jag ger det lite tid.

      Tack för att du läser <3

  • Ann
    Ann 31 juli, 2019 at 23:15

    Att läsa dig är som att kliva in ett varmt hem och samtala med en god vän. Förtroligt. Oavsett vad du kanske skrev mer om tidigare så håller du alltid fast i tråden. Det som är du. Det grundade, det skeva och ständigt utforskande. Även när livet vänds upp och ner. Dela med dig hur mycket eller lite du vill men snälla, fortsätt. Skriv om det blanka.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 1 augusti, 2019 at 21:59

      Jag fick en varm gråtklump i halsen av det du skriver till mig.

      Tack. För mig betydde det väldigt mycket.

  • Malin
    Malin 6 augusti, 2019 at 15:49

    Det är alltid fint att läsa hos dig. Man känner sig ofta andäktig. Lite som att gå in i ett sakralt rum. Och då tystnar man kanske själv, man njuter av sårbarheten, stillheten och det sköra istället för att ta en dialog.

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 10 augusti, 2019 at 22:31

      Tack. Blir rörd av så fina ord. Så pass att det känns svårt att lämna ett svar.
      Mer än just, tack.

  • Sanna
    Sanna 8 augusti, 2019 at 08:48

    Jag tycker så mycket om dina texter. För mig är de alltid viktiga. Ibland känner jag igen mig, ibland inte, men alltid känns det som att du bjuder på en glimt av dig som är något allmänmänskligt. Som är viktigt. Jag går in och läser på denna portalen och hoppas att du har skrivit något. Så jag vill också säga, snälla fortsätt skriva!

    • Tuva Minna Linn
      Tuva Minna Linn 10 augusti, 2019 at 22:32

      Tack kära du<3
      Blev så glad och rörd av att läsa detta.
      Jag kommer att fortsätta att skriva här, i takt med livet.

Leave your comment

Translate »