Det känns plötsligt svårt att dela med sig av en sång

Jag vill göra någonting mer med den här platsen.
Men jag väntar fortfarande på att landa i vad.

För mig har bloggandet alltid följt livet, dels i sitt innehåll, men också i rytm.
Och jag har tänkt att det kanske kan få vara så.
Jag är tystare nu för att jag helt enkelt inte riktigt vet vad jag vill säga.
Och för mig är ju detta just det.
Min lilla kanal där jag släpper ut tankar och betraktelser i små rutor som sedan lever kvar, vidare. Utan att längre snurra lika mycket inom mig.
Men i perioder kan allt kännas så pluttigt. Jag frågar mig själv vad någonting säger, som om det finns ett inneboende behov av att det jag förmedlar behöver bottna i någonting verkligt…viktigt.
Kanske är det när livet känns extra stort att omfamna?

Det känns plötsligt så svårt att bara dela med sig av en sång.

Jag är så otroligt blank just nu.
Inför livet på något vis. Hur jag vill leva och vad som egentligen spelar någon roll. Med det blanka kommer också en sårbarhet, jag försöker att hålla den med öppna händer så mycket som jag bara kan.
Ofta slås jag även mitt i allt av en djup tacksamhet över de insikter som kommer med ett liv som vänder helt om, mitt i livet.

Jag bor med barnen i en gammal kolonistuga nu. Den är renoverad, friköpt och vinterbonad.
På 50 kvm och med en liten trädgård tycks allt vi behöver rymmas.
Väggarna är rollade i vitt,
fönsterglasen är allt annat än munblåsta och parketten knarrar aldrig där jag går.
Det får mig såklart att fundera över allt det där som jag tidigare värderat så högt.
Vad gav det mig?
Och vad stal det från mig, som människa.

Jag vill skriva om det blanka. Men något hindrar mig. Kanske mitt upplevda behov av att formulera mina egna svar innan någon annan släpps in.

Nåväl.

Du får gärna fråga. Eller berätta. Kanske saknar du något här som förut fanns? Eller aldrig har funnits. Jag saknar dialogen med dig.