Jag pratar om planeter och stjärnstoff. Det har varit fullmåne och allt har vänts upp och ned. Som om dragningskraften fått varenda molekyl inuti att vibrera och byta plats. Du lyssnar. Kanske låtsas du bara. Du ser mig i alla fall rakt i ögonen. Din mjuka blick rymmer en tallskog en sommarkväll när solen går ner bakom trädtopparna. Inuti mig pulserar musiken, tonerna slår hål på alla organ som förtvivlat hamnat i ett paustillstånd och får dem att blöda. Vi ler mot varandra och dina tänder är vita. Inte alls som mina, färgade av kaffe och rödvin.
Din hand letar efter min och snart utgör våra händer ett kaos av fingrar som fumligt försöker hitta rätt grepp. Klänningstyget fastnar i min ring och du måste hjälpa mig att ta mig loss. Vår verklighet har vi för längesedan tappat greppet om och nu står vi ensamma på en trasig brygga, färgade av molnljus. Jag tystnar och allt prat om planeter och månfaser fastnar på vägen ut. Vi står så en stund. Bredvid. På avstånd. Ändå sammanlänkade. Ändå nära. Under oss krusar sig vattenytan i den kyliga vårbrisen. Som om hela havet huttrar och ryser till. Jag tänker att drömmen kanske bleknat en aning? Plötsligt känns den så långt borta. Dov och dämpad flyter den ihop med havet och himlen. Eller känns den blek för att det ligger ett lager damm över den? Ett lager som gör den svår att skönja?
Dina tallgröna ögon gnistrar trots att himlen är gråtung. För dig är allting så självklart. Du ser allting klart och färgstarkt. Inget damm över några drömmar. Inget som bleknat eller döljs i tvivel. Eller gör du det? Kanske låtsas du bara. Tvingar dig själv att vara stark och stå stadigt när jag vacklar. Av gammal vana letar jag sprickor och hål att fylla. Upprepar samma mönster. Trasslar till alla tankar, kastar om alla känslor och tänker om. Jag låter mitt grepp om din hand hårdna och fäster blicken vid horisonten. Ovanför oss skymtar månen svagt bakom molnen.
