”Mamma jag är glad att se dig” Jag har precis kommit hem från en bröllopsfotografering och han möter mig i hallen. Ossie är 2 år och 9 månader nu och full av uttryck. Häromdagen frågade han mig om jag haft det bra på jobbet. Jag blir både rörd och imponerad av hans ord.
Känslostormarna avlöser varandra i den lilla kroppen och drar snabbt förbi. Jag är en mästare på att avleda och Calle är mer för att låta Ossie vara i känslan även om det är jobbigt. Den röda tråden genom allt är att inte förminska det Ossie känner. Om han slår sig frågar vi alltid hur det gick och säger inte bara upp och hoppa. Förhoppningvis kan min högkänslighet och Calles pedagogiska kompetens ge Ossie en bra plattform att utvecklas ifrån.
Jag upplever föräldraskapet mer givande ju äldre Ossie blir. Jag blir inbjuden till hans fantasivärld och den är vacker och inspirerande. Emellanåt är det fortfarande tufft och en hel natts sömn är fortfarande en raritet. Jag fantiserar om egentid men samtidigt är jag där i livet som jag längtat till. Det finns ett överflöd av kärlek och jag låter mig omfamnas.
