Jag tar ett beslut på söndag morgon. Ett sådant tveklöst som landar mjukt men samtidigt bestämt. Det är den bästa typen, om du frågar mig. Jag stryker en av alla de saker jag vill, brinner för, och blir lycklig av. För sådant är livet. Och jag kan inte vara den som med tydlighet talar om…
Det enda
Tiden rinner mellan mina fingrar och jag försöker tala vänligt till mig själv. I alla fall så försöker jag att avsluta meningarna så, hur de än må ha börjat. För det enda viktiga är stunden då hon trycker sitt lilla huvud tätt intill, precis under min haka. Det enda riktigt viktiga.
September
September handlar så mycket om hennes små rossliga andetag. Om sänkta krav och om hans vackra axlar som jag ibland glömmer att kupa mina händer runt. Man glömmer det man inte får glömma. I samma stund som man med darriga armar försöker att trycka dit den där sista biten i sitt vardagspussel. Det är…
Tunna lager
Tiden landar i mina händer på en onsdag. Jag bär trasiga jeans och en t-hirt, så som oftast nu. Och i bilen sjunger jag med i någon sång på radion och tänker att det är just en sådan dag som jag kommer att minnas. En fint erbjudande om att få stanna på en plats där…
Med mina sår
I huvudentrén sitter originalfärgen kvar från länge länge sedan. På visningen av huset drog jag lätta fingrar över ett parti där den krackelerat och förklarade för säljaren att det är just det där, det som inte går att köpa för några pengar i världen. Tiden. Spåren. För mig är det det viktigaste. Det som gör…
Tacksamheten
Jag talar i text med en vän om tacksamhet. Det är den primära känslan för mig just nu, den som jag håller både mjukt och hårt i samma hand. Lyckan, den var aldrig för mig att sträva mot. Den gjorde mig förvirrad, rädd. Så hal och ofta svår, och där uppe kunde jag aldrig riktigt…
Och till henne köper jag havet
Jag sätter växterna i ny jord och krukor från stadens loppis. Och till henne köper jag havet, målat på en duk. Bestämmer mig långsamt för att ge hösten en chans. Tänker att den trotts allt är vacker och oftast insvept i en alldeles särskild kravlöshet. Kanske för att vi vet vart den för oss. Hösten,…
Berlin
Berlin är speciellt för mig. Där finns så mycket av det som jag uppskattar, god mat, öppna människor, mintfärgade husfasader som flagnar och murgröna som täcker hela fönster. Det finns en bohemisk anda, mångfald, och ett utbud av butiker som förmodligen bygger på att hyrorna fortfarande är förhållandevis låga. För tre år sedan lämnade…
Det hoppfulla och det sköra
Vi är hemma igen efter en vecka i Berlin. Vi dricker semesterveckans sista portvin och allt är en blandning av det hoppfulla och det sköra. Vi skrattar nästan hånfullt åt något pyssligt som Ernst gör på TVn och talar högt om alla våra drömmar med det nya hemmet. Samtidigt som resväskan står öppen på vardagsrumsgolvet…
En sådan som dröjer sig kvar
Han talar om innerfönster och drar en filt över sig till morgonkaffet. Men jag är inte där än. Även om just den luft som omöjligt går att ta miste på möter mig då jag stiger ut på kökstrappan tidigt på morgonen. Platsen där två årstider möts, den har alltid varit min sämsta. Jag är en…
You are like night, calmed, constellated. Your silence is star-like. As distant, as true.
…and I love you.
Hjärtat
Vi borde bygga ett kök i stora salen, sa han. Jag vet, svarade jag. Och sedan inte så mycket mer. För visst har jag också tänkt tanken. Det nästan säger sig självt på något vis. Den stora salen behöver få bli hjärtat av huset, igen. Där finns ingen el och inget vatten, inga innerfönster och en…