Jag tar ett beslut på söndag morgon.
Ett sådant tveklöst som landar mjukt men samtidigt bestämt.
Det är den bästa typen,
om du frågar mig.
Jag stryker en av alla de saker jag vill,
brinner för, och blir lycklig av.
För sådant är livet.
Och jag kan inte vara den som med tydlighet talar om prioriteringar med dem jag bryr mig om, utan att också tala till mig själv med samma ord.
Det är inget annat än en ynnest att brinna och önska fylla sina dagar med så mycket tänker jag medan jag stryker en hand över femtonårigen i mig, hon som hade så svårt att drömma.
Och jag skattar mig lycklig.
