Vi borde bygga ett kök i stora salen, sa han.
Jag vet, svarade jag.
Och sedan inte så mycket mer.
För visst har jag också tänkt tanken. Det nästan säger sig självt på något vis.
Den stora salen behöver få bli hjärtat av huset, igen.
Där finns ingen el och inget vatten, inga innerfönster och en syll under golvet som behöver bytas.
Och jag tänker på mitt hjärta,
och på hans.
Vissa dagar svämmar det över av känslan att jag har allt.
Allt jag kan önska mig.
Andra dagar går ögonen i kors och jag undrar mest hur f-n alla de där andra gör.
Jag vet att jag inte är den enda som inte hinner lägga in den rena tvätten i garderoben innan den ska användas igen, och att jag inte är den enda som glömde d-dropparna, idag igen.
Jag vet.
I samma hjärta vet jag.
Men ändå.
4 Comments
krickelin
6 augusti, 2014 at 23:02Hahaha, kikade in hos en annan bloggerska som har köpt en skola och vill typ skjuta mig själv när jag ser allt hon hinner med…
Det där köket kommer dit tids nog tänker jag. om det är meningen. viktigt att inte slå knut på sig själv och sätta sig ner och känna in livet lite också mellan varven. kram
Ps, de där D-dropparna alltså.. inte många droppar som svalts av mina killar ska jag berätta…
Tuva Minna Linn
11 augusti, 2014 at 09:32😉
Helen
7 augusti, 2014 at 13:57Tror vi är måååånga vars tvätt aldrig mellanlandar i skåp och lådor – befriande att även sådana som verkar vara ganska perfekta (som du) också har svårt att få ihop det ibland.
Tuva Minna Linn
11 augusti, 2014 at 09:34Oh gud, jag är allt annat än perfekt. Perfektion intresserar mig inte alls, men lite bättre koll på läget önskar jag mig ibland:)
Tack för den värmande kommentaren.