Då rädslan slutade att krama mig så hårt

Under en kategori som heter Den fjärde trimestern har jag samlat det jag skrev under de första tre månaderna med honom, och som mamma till två.
Jag vill ge det sin egen plats, den sköraste och mjukaste och vassaste tiden.
Jag vill också att det ska vara lätt för dig som läser att hitta tillbaka den dagen du kanske önskar, eller om du vill dela med dig av dessa alster till en vän.

Då Indie föddes skrev jag betydligt mindre. Jag var uppslukad och kände ledsenhet över en förlossning som inte blev vad jag önskat. Stunden då vi välkomnade henne till världen.
Det ledsna utvecklade sig med tiden till en sorg, så som känslor ofta gör.
Den hindrade mig aldrig från att samtidigt vara lycklig, knyta an och bli den mamma jag ville. Men i möten med andra människor gjorde den sig ofta påmind, och i relationen till den egna kroppen.
Den som jag upplevde hade vikit av och gjort annorlunda då jag räknade med den som allra mest.
Jag var i slutet min andra graviditet då jag samtalade med min dåvarande yogalärare om saken. Jag förklarade för henne att jag kunde känna en längtan efter någon slags revansch, och att det drev mig framåt.
Hon log mjukt och svarade kort, att det var en indikator på att jag inte hade sörjt färdigt.
Och jag minns att det kändes väldigt uppenbart, där och då.
Jag minns också att jag insåg att sorgen inte hade fått sin plats eftersom jag dömde den och försökte begrava den med flytande cement så som endel önskar göra med fartyg på havsbotten.
Den som får föda ett barn, som dessutom är friskt, och själv överleva, den bör skatta sig lycklig. Så rungade det i mitt huvud och i mitt bröst.
Jag behövde att någon annan berättade för mig att jag hade rätt att vara ledsen.
Det gör vi alla ibland.

I och med detta insåg jag också att det var lönlöst att sträva efter ett tillstånd där jag inte längre skulle känna rädsla för att föda barn igen. Innan dess var det som att jag trodde att jag skulle finna ett sätt att tänka och förhålla mig som skulle göra att rädslan upphörde och försvann.
En rädsla som var fullt befogad.
Så jag valde att istället se på den för vad den var, ge din sin plats och låta den finnas överallt där den ville vara.
Jag lyssnade.
Och den slutade att tala så högt och krama mig så hårt.
I den nionde månaden, när jag slutade försöka förändrade det som inte gick att förändra,
och på så sätt förändrade allt.