Januari gör mig påmind om livets förgänglighet. Dagarna nuddar vid varandra och det som skiljer dem från varandra smetas ut till en kletig, ogripbar massa. Hav och himmel förenas i en mjuk älskog bortom viken. Jag går omkring hemma i för små trosor och tycker att min kropp blivit ful. Mjuk. Lösare än förut. Betraktar den missnöjt i spegeln varje gång jag passerar och tar ett hårt tag om magen medan jag klämmer anklagande på den. Grimaserar missnöjt. I nästa sekund skäms jag.
Jag märker hur jag fastnat i sorgen. Hur kontrollbehovet har tagit ett grepp om mig. Kanske försöker jag hitta fotfästet igen efter det skoningslösa fallet den där våren? Det som slog mig över klippkanten, ner i avgrunden? Men jag famlar ju bara i mörker.
Det känns som att jag inte gör någonting annat än städar. Plockar undan. Tömmer diskmaskinen och fyller på den igen. Det är smulor på golvet och jag dammsuger för hundrade gången. Märker hur irritationen får fäste inuti och jag som brukar tänka snälla tankar om både mig själv och andra blir förvånad över de destruktiva fraser som rör sig i mitt huvud.
Det här är inte jag.
Men, så plötsligt en morgon sker någonting som fångar min uppmärksamhet. Någonting som får saker och ting att bli smärtsamt tydliga. Kanske är det sånt som för många bara hade gått obemärkt förbi. Det avfärdas som nonsens, barnsliga fantasier och osammanhängande slumpmässiga skeenden. Men i det här fallet går det inte att skylla på något sådant. I det här fallet var det så självklart att det inte gick att missa. Universum gjorde sig löjligt tydlig. Det är nästan skrattretande. Åtminstone är det så för mig.
Min dotter är två år och ett halvt men hon pratar ändå om en av de mest kraftfulla och komplexa gudinnorna inom hinduisk mytologi. Hon nämner hennes namn om och om igen. Hon berättar för mig om någon som symboliserar den råa och oförfalskade kraften i det feminina, om någon som är förknippad med både förstörelse och skapelse. Någon som jag inte kände till. Jag hade aldrig förut hört hennes namn. Jag avfärdade det om och om igen trots att jag hört min dotter nämna namnet många gånger. Ja, ända tills jag kom över ett inlägg på Instagram där namnet stod nedtecknat. Det följdes av ett citat. Jag läste det om och om igen. Och så om igen. Orden landade i mig. Hårt och mjukt på samma gång. Med ens kände jag hur en iskyla och brännande värme spred sig genom min kropp, känslan var komplex och allt fick ta plats inom mig på en och samma gång. Citatet som syntes på min skärm var nämligen så oerhört träffande att det gick en rysning genom hela mitt väsen. Ändå blev jag inte särskilt förvånad.
Märkligare saker har hänt de senaste åren.
Mitt barn berättade för mig om en arketyp. En arketyp som står för inre transformation. Skuggarbete. Det låter galet, jag vet men det slog mig att hon försökte säga mig någonting mycket viktigt. Hon lät mig förstå att jag måste möta mina rädslor. Hon visade mig att jag måste släppa taget om gamla mönster.
Jag vet det nu.
Förstörelse kan vara en nödvändig del av livets cykel – något som krävs för att vi ska kunna skapa något mycket vackrare och mycket starkare. Jag förundras fortfarande över det magiska i situationen. Älter det en smula, om och om igen.
Och så landar det i mig. Jag hittar ro att skriva ner det och vaggar det varsamt i trygghet inuti. Vilsamhet är ordet som kommer till mig härnäst. Min själs inre årstid är vinter och mitt inre går hand i hand med allt det gråbruna utanför. En värld präglad av tystnad, långsamhet och varsamma rörelser. Jag vet inte alls vad 2025 kommer bära med sig men jag har i alla fall förstått att jag bär den ultimata kraften inom mig själv, en kraft stark nog att förvandla mitt liv.
