Home » Den perfekta stormen

Den perfekta stormen

Hon har målat med akvareller som flyter ut över kanterna på de vita arken. Silverfärgat konfetti och packningen som varit ett pågående projekt i dagar samsas i den soldränkta sängen. Hon varvar intensiv docklek med läppglans och nagellack. Jag ser hur hennes bröstkorg reser sig när hon sover, som om barndomens sista suck drar genom hennes kropp. Vi promenerar i skymning och pratar om detaljer och människor som hon minns från en svunnen tid. Nostalgin pulserar ständigt i hennes kropp och får hennes ögon att glittra. Hon går bredvid mig i mina sandaler nu, för hennes storlek är densamma som min. 
Storleken på en fot som en gång somnade tungt  i min hand. 

Det är julimånad, hennes månad. 

Luften är varm, ömsom gassande ömsom regntung. Golven i min lägenhet blir smått klistriga under mina fötter. Ett korsdrag drar igenom hennes dovt färgade födelsedagsballonger i köket. Min bästa stund är tidig morgon. Jag bakar surdegsbröd och läser i morgonsolen. Ibland sitter jag med min kaffekopp på golvet framför ugnsluckan och studerar brödet då det jäser en sista gång i värmen. Jag har förälskat mig i processen, i den sällsynta upplevelsen av att ta något från början till slut. 

I början av augusti väntar jag på perrongen när hennes tåg rullar in. Hon är 11 år, en väska på ryggen, en på hjul och en tygpåse över axeln. Hon är solbränd och hennes hår är fortfarande fuktigt från morgonens dusch. En sommarlovsvecka i Sörmland. Min känsla är att hon likaväl kunnat vara en ung vuxen dotter som tågluffat genom Europa. I hennes ansikte har någonting förändrats. Ett stråk av allvarsamhet. Som att tiden dragit i både skärpa, svärta och kontrast. Jag får ofta höra att hon är lik mig som barn men slås inte särskilt ofta av det själv. Hon har andra färger än jag och hennes personlighet och sätt att vara i världen är så mycket mer direkt. Men på håll kan jag se att vi delar kroppsspråk, de överrörliga ledernas mjukhet och tendensen att försvinna in i sig själv. 
Att gå vilse i tankekedjor och svårreglerade känslor som i tid och otid skapar bördig mark för den perfekta stormen.


Jag heter Tuva Minna Linn, på Northern Sisters skriver jag främst texter som bygger på betraktelser utifrån inre upplevelser, men också hur jag tolkar verkligheten. Resultatet blir ofta själfullt, rått och emellanåt kanske en aning gåtfullt. Du som önskar är välkommen att kontakta mig på tuvaminnalinn@northernsisters.se.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.