Oktoberkastanj

Vissa mornar är oktobervinden alldeles stilla utanför mitt fönster. Jag vaknar före larmet av att någon låser upp sin cykel eller levererar ett paket. Andra mornar av ett tröttsamt regn eller att vinden ligger på så att mullret från den inre Ringvägen når mig i mörkret.

Vi begraver dig den sista fredagen i oktober. Det är helt vindstilla och ännu inte riktigt kallt. Ljuset känns november men löven har inte fallit.
Kyrkan är full enda till den bakersta raden. Det förvånar mig inte även om jag har funderat på hur många som egentligen stod dig nära. Över kaffet och tårtan är det flera som vill säga någonting om dig i en mikrofon med en aningen för hög volym.
Jag säger ingenting. Men tänker på vad jag kunde ha sagt.

Det är svårt att beskriva den platsen som du tog i vårt liv. Hur du var en vuxen för mig på en plats och i en tid där mina vuxna var geografiskt långt bort från mig. I en tid då jag bar och födde barn, renoverade hus och försökte rota mig men tillslut inte kunde.
I allt det där var du konstant. Du kom oftast objuden och sällan tomhänt.
Däcken från din bil mot gruset utanför. Alltid någonting att berätta om. Ibland undrade jag om allt du sa var sant men det spelade mindre roll för mig.  Det var tryggt att bara lyssna.
Jag beundrade hur du alltid gav fast du inte hade särskilt mycket att ta av. Ditt okonventionella sätt och din värme. Du påminde mig om något. Om min barndom. Om hemma.
Delar av mitt ursprung, min farfars sinne för djuren och naturen, min farmors spännande val av kläder. 
Precis som dom var du där i tid och otid. 
Konstant.

Jag scrollar bakåt i vår textkonversation.
Önskar att jag hade svarat dig bättre. Mer utförligt och oftare.
Inte sen.
På något plan går det upp för mig att du är död först då jag ser din bild på bladet med utvalda psalmer i kyrkan. 
Finns inte längre något sen.

Jag minns inte sista gången jag såg dig.

När jag blundar ser jag en bild framför mig. Det är sensommar i din trädgård, jordärtskockornas gula blommor växer högt och tätt, min dotter har en ärmlösklänning på sig.  Allt är vilt på din plats och vi dricker saft som du kokat på blommor från en dikeskant. 

Du kom en gång och satt i den blekrosa sammetsfåtöljen i huset som jag hyrde. Jag gav dig ett glas rött och samtalet landade i en kärlek som du upplevt även om du aldrig sa det rakt ut. 
Önskar att jag hade lyssnat bättre på din historia så att jag kunnat plocka fram den nu, när du inte längre finns.
Jag var för trött och min ångest för hög. Men jag minns känslan, hur ett omöblerat rum kändes hemma för att du satt i det.

Du backade mitt beslut för jag tror att du förstod.
Det var också du som körde mig till den närliggande byn och lastade matbord, stolar och säng på släp. 
Du försökte lära mig att backa men det lyckades aldrig.
Du såg till att TVn fungerade så att barnen kunde se barnprogram i en tid då jag kippade efter andan. 

För du kände alltid någon som kände någon. 
Inget var direkt omöjligt med dig.

Jag besöker dig aldrig på sjukhuset. Tiden fanns där, det var aldrig så att den rann ur mina händer.
Jag skriver till dig men troligtvis är du redan för trött för att svara.

Det är inte gott nog. Faktiskt långt ifrån.

Jag släpper en ros på din kista och viskar ett ohörbart tack.
Min dotter gräver ner en oktoberkastanj i jorden vid din grav i hopp om att där ska växa ett träd.