September kommer och hon känns som en smekning,
en förlösande gråt,
eller ett efterlängtat “jag förstår”.
Den kalla luften landar mjukare i mina lungor än väntat. Och jag frågar mig som alltid vad det gör med en själ, den konstanta förändringen av den yttre verkligheten.
Från ljus till mörker händer som alltid någonting, jag fastnar med blicken, jag törstar efter närhet i samma stund som jag sluter mig.
Mina behov ter sig motstridiga mer än vanligt och känslan av att något gått förlorat dröjer sig kvar.
Jag vill tala med en vän men orden går i lås och lämnas därhän. Sammanlutade men utan sin nödvändiga koppling. Den som skall få mig att öppna upp, den som skall få mig att göra annorlunda.
Kopplingen, det är inte realistiskt att vänta på den. Men jag gör det ändå.
I september faller bitar mot mina fötter,
kanske på plats,
kanske endast till marken.
Jag samlar dem inte, jag samlar inte längre något som faller.
Jag samlar på dina ord. Och på känslan jag får av dem. Som att jag förstår någonting viktigt, utan att egentligen ha någon aning.
Sköt om dig.
/helena
Tack fina <3
Jag instämmer med ‘enannanhelena’. Jag skriver ner vissa rader i min citatbok, och av alla meningar jag har där så är det oftast dina som går rakast in i hjärtat, om och om igen.
Tack, kan tänka mig få saker större än att få vara med i en citatbok 🙂
Helt fantastiskt. Ge ut en bok och jag köper direkt!
Faktiskt drömde jag en så märklig dröm inatt, om kärlek, återförenande och en resa till månen. Tänkte när jag vaknade att det kanske hade blivit en fin bok.
En dag kanske.
Tack<3
Så smukt- så melankolsk – netop sådan er september.
Tack, det tycker jag med:)
Så fantastiskt. Tack för att du sätter ord på mina känslor!
Det värmer att du kan relatera så:)
Letar efter ord till min brors döds annons. Om någon kan ord är det du
Beklagar.
Jag såg att du skrivit väl valda ord, tycker det är finast så, från hjärtat, bara som det är.