Saknadsrummet

En helikopter dånar över nattsvart himmel.
I köket en pulserande diskmaskin.
En varm strimma gatuljus som hittar in under persiennens understa blad

Den första ensamma natten är alltid den värsta.
Jag blundar bestämt med en förhoppning om att somna fort.

Ibland i drömmarna så är jag tillbaka i någon som jag en gång var. I upplevelser som en gång varit mina.
Små men precisa fysiska förnimmelser.
Ibland.
Jag vaknar med ett ryck.

Brygger fyra koppar kaffe.
Som om jag glömmer att där bara är jag.
Eller som en extra utdragen ritual.
En sak som är densamma.

Jag cirkulerar utanför saknadsrummet i mitt bröst.
Ibland behöver jag gå in där,
men det är också något att välja sina stunder för.

Utanför saknadsrummet går allting på rutin och rörelserna är intränade i mönster.
Jag gör för att göra här.
För att inte göra är att lägga sig ner och inte vilja resa sig (mig).
Utanför saknadsrummet är marginalerna tunna, så tunna.
Jag prövar ständigt nya färdigheter för att leva här.
Igen,
och igen.

På fredag kommer min dotter att somna på min högra arm och min son på min vänstra.
Jag kommer att sjunga ”vem tänder stjärnorna” så gott jag kan och när deras andetag blivit djupa så kommer jag att gråta i det tysta mörka.
En förlösande gråt över hur något inom mig återfår sin form.
Igen,
och igen.