Jag kvitterar ut en nyckelknippa varje morgon när jag kommer till jobbet, och jag ser på datumen bredvid min slarviga signatur hur november försvinner.
November.
Alltid har det väl varit min svåraste månad. Tiden då jag ifrågasätter och min melankoli tar överhanden.
Jag går fortfarande runt och huttrar i min skinnjacka och på insidan är jag full med måsten och drömmar.
Alltid är det så påfrestande då dessa slåss om samma utrymme.
Tiden rinner som sand, eller någon annan klyscha.
På frågan om min ålder hör jag mig själv säga att jag är trettio år fast jag snart ska fylla trettiotvå. Ibland vill jag förändra allt, sluta helt med kaffe och rensa vartenda hyllplan i köket, plocka fram ett par skor med klack eller åtminstone byta ögonskugga någon dag.
Det är alltid lika jobbigt när den stackars identiteten kommer i kläm.
När man måste fråga sig igen vad som är viktigt och våldsamt separera det från sådant som man kanske trodde var.
Men kanske värsta av allt,
från sådant som en gång var.
Åh va jag känner igen mig. Det är så det är nu i november. Det enda man kan göra är att härda ut, göra småsaker som ändå gör en lycklig och släppa taget om alla måsten. Snart är det december och då är det advent och glögg! Eller så kanske jag dricker glögg redan ikväll 🙂
Visst är det så. Jag tänker varmchoklad med rom ikväll…
Herregud så vackert.
Vad fint att du tycker så. Tack 🙂
precis så.
Precis <3
Du skriver vackert…om det svåra!Den som hinner reflektera, känner nog igen sig! Jag gör det! Tack!
Tack ska du ha, som tar dig tiden att lämna en rad. Det värmer mycket.
Träffar rätt i hjärtat.
Du skriver så vackert så jag får gåshud <3