Sådant som en gång var

Jag kvitterar ut en nyckelknippa varje morgon när jag kommer till jobbet, och jag ser på datumen bredvid min slarviga signatur hur november försvinner.
November.
Alltid har det väl varit min svåraste månad. Tiden då jag ifrågasätter och min melankoli tar överhanden.
Jag går fortfarande runt och huttrar i min skinnjacka och på insidan är jag full med måsten och drömmar.
Alltid är det så påfrestande då dessa slåss om samma utrymme.
Tiden rinner som sand, eller någon annan klyscha.
På frågan om min ålder hör jag mig själv säga att jag är trettio år fast jag snart ska fylla trettiotvå.  Ibland vill jag förändra allt, sluta helt med kaffe och rensa vartenda hyllplan i köket, plocka fram ett par skor med klack eller åtminstone byta ögonskugga någon dag.
Det är alltid lika jobbigt när den stackars identiteten kommer i kläm.
När man måste fråga sig igen vad som är viktigt och våldsamt separera det från sådant som man kanske trodde var.
Men kanske värsta av allt,
från sådant som en gång var.