IVF

Mina barn är tillkomna genom IVF; in vitro-fertilisering. Provrörsbefruktning helt enkelt. Här är min ärliga (och långa) berättelse om hur allt gick till. Jag va runt 29 när jag gick och kollade upp om jag ens kuunde bli gravid. Någonstans i bakhuvudet fanns ett svagt minne av att en läkare 10+ år tidigare sagt något om att min fertilitet kunde påverkas. Detta var när jag började behandlas för lymfkörtelcancer stadie 4. Då fick jag både cytostatica och strålning under ett helt år. Men eftersom jag var runt 17 år då så la jag inte så mycket vikt vid det. Då var jag mer ledsen över att jag skulle tappa håret.. jag som länge velat skaffa dreadlocks.

17 år gammal med en cancerdiagnos och en hårborste full av hår.

Anledningen till att jag nu gick och kollade upp om jag kunde bli gravid var ju för att jag rent krasst haft en hel del oskyddat sex och aldrig blivit gravid, dumt ja vet. Men så va det iaf.. Och som jag misstänkte så kom provsvaren tillbaka och visade att så va fallet.. jag kunde inte bli gravid på naturlig väg. Jag blev såklart helt förstörd och åkte hem och grät.

När min son va liten blev jag intervjuad och var med i en fotoutstälnning om mammor som hade skaffat barn på egen hand.

Men innan jag åkte hem fick jag prata med en läkare om alternativa vägar och han nämnde IVF som ett alternativ, och eftersom jag isf skulle behöva både ägg och spermier så gick det att göra antingen i Finland eller Ryssland. Danmark som va det enda landet jag förknippade med ivf hade inte den möjligheten med ägg då. Ingen aning om dom har det nu heller.. men ja, utbudet va nog lite mindre då. Ryssland kändes för mig jääättespännande, då jag hade velat åka dit länge och alltid romantiserat det landet pga det hårda, kalla och råa som jag fascinerats av. Jag tror att jag faktiskt ringde till en klinik där, och då va det en dansk kvinna som svarade. jättemärkligt. Men när jag började tänka realistiskt så kändes ändå Finland smidigare, det ligger närmare, en del av dom kan svenska och det kändes lite mer hemma. Lite tryggare helt enkelt.

Flygbiljetter till och från Finland. Första gången jag besöke landet.

A4 pappret jag lämnade kliniken med. En bild på embryot som jag precis inseminerats med.

Men så kom det där svaret från läkaren i Sverige som jag minns som IGÅR. Jag frågade om det var bråttom, borde jag sätta igång allt direkt eller skulle jag vänta. ”Ja du blir ju inte yngre direkt” säger han då. Så där och då bestämde jag mig för att bara köra.. singel som jag var. Vad hade jag att förlora?

Jag hörde av mig till en klinik i Finland och dom frågade om jag kunde komma på möte redan veckan efter. Jag tappade hakan, för jag trodde att man skulle behöva stå i kö i hundra år typ.. va inte alls beredd på att det kunde hända sådär tjoff pangbom! Men kul! Det konstaterades att jag bodde i Sverige, så vi hade ett samtal på skype istället har jag för mig. Sen väntade undersökning och provtagning och även psykologsamtal. Samtalet va jag riktigt nervös för, jag vikarierade på förskolor just då.. alltså ingen stadig inkomst. sen ska man ju gärna ha ett bra skyddsnät också, vänner och familj som kan behöva ställa upp. Mamma och pappa en timme bort hade jag ju, men vänner i närheten som kunde passa barn va det dåligt med. Så det kaan hända att jag fick överdriva en smula till den där psykologen. Jag hade frågat min syster om hon kunde tänka sig att ställa upp och donera ägg till mig, jag ville gärna ha nåt som påminde om mig. Ville se en likhet, känna att jag kunde relatera. Hon sa ja, tack och lov. Förevigt tacksam! Hon fick också gå på psykologsamtal, så då fick jag vara nervös igen.. heh.

Utlåtande från psykologen.

Sen bestämdes ett datum, både för äggplockning för min syster och insemination för mig. Det skulle vara några dagar i mellan så att äggen kunde befruktas av spermierna, som för övrigt kom från Danmark.. haha. Dom hade ingen rödhårig finsk donator, så då fick dom flyga in lite danskt. Kul grej fö. Så nästan hela Norden inblandad i detta lilla projekt nu. Både innan och efter inseminationen äter man hormoner för att förbereda kroppen och sen hålla kvar embryot. Det va nervöst att sluta minns jag, för då var det ju helt upp till kroppen att göra resten av jobbet. Efter två veckor tar man ett graviditetstest, ni kan ju tänka er att det är dom 14 långsammaste och nervösaste dagarna ever. En sån jäkla press.. misslyckas det måste man ju starta om igen.. prover, mediciner och ännu en dyr insemination.

Jag räknade ut vad allt hade kostat i slutet.. från liksom mediciner, flyg, till äggplock och spermier och till sist då insemination, tror det landade runt 90 tusen. Andra försöket gick på runt 10. Men då var det ju ”bara” att tina upp ett embryo och inseminera det. Vilken sjuk grej egentligen.. att embryon kan överleva nedfrysta i flera år, och sen överleva en upptining på det. Så coolt! Kan fortfarande inte förstå hur det är fysiskt möjligt. Hur handskas man med så små små ömtåliga levande ting.

Tidig ultraljudsbild från vecka 7.

Några frågor jag ofta får är ”vad kostade det?” och ”men huur hade du råd med det?” För att finansiera detta projekt så hade jag faktiskt tidigt i processen ansökt om ersättning från mitt försäkringsbolag. Ersättning för utebliven förtilitet pga tidigare cancerbehandling ungeför. Det godkändes och en hissnande summa på 547 tusen sattes in på mitt konto. Snacka om chock! En halv miljon! Bara sådär.. Så ja, då kändes inte dom där 90 tusen så farliga längre. Tack Trygg-Hansa för den lilla nätta överraskningen! Tips till alla föräldrar där ute.. va noga med att betala in era barn- och olycksfallförsäkringar.

För att försöka avrunda den här ivf-novellen, (hade kunnat skriva mycket mer, men nån ska ju orka läsa det också) så lyckades mitt första försök och min son Lilje föddes 2016. Min dotter Björk kom till på andra försöket 2019. Man kan ju bara konstatera att jag haft en himla tur ändå.. läser ständigt om folk som försöker och försöker och liksom är uppe i sitt 5-10 inseminationsförsök. All eloge till dom.. kan inte ens föreställa mig.

Så nu har jag iaf 4 embryon kvar i frysen i Finland, och det är väl dags att ta beslut om dom ska få vara kvar längre.. eller kasseras som dom så fint kallar det. Man får ha kvar äggen i max 10 år, för en summa av 200 euro varje år. Nu har det gått nästan 9 år och jag vill så gärna ha ett till, kan inte ens tänka tanken på att ”döda” mina barn som ligger där i en kall frys i ett annat land och bara väntar. Så känns det helt ärligt.. som att det är mina barn som ligger där. Blir helt sentimental och gråtig bara av att snudda vid tanken. Men sen ska man ju orka också.. orka ta hand om ett barn till. Att ensam uppfostra två barn har visat sig vara jobbigarre än jag hade föreställt mig. Så jag slungas hela tiden mellan drömmen och verkligehten.. i princip varje dag tänker jag på detta. Har inte vågat slänga några bebiskläder än.. i fall jag får ett ryck och åker över till Finland igen 🙂

Tack ni som orkade läsa ändå hit. Om det är nåt ni undrar om den här ivf processen så är det bara att skriva, inga frågor är dumma!