Ögonblick under vinter

 

Ett pockande behov verbaliseras i mitt bröst till ljudet av snö som spricker under min fötter. Det är en process som jag känner sedan innan.
När känslan flätas samman till en mening så kan jag känna hur den stiger upp genom strupen och formar ett tryck i gommen. Det är nu det går att gråta. Jag gör det inte denna gång. Ökar istället takten i mitt steg och vänder ansiktet mot solen. Skuggorna ligger långa längs med marken i Malmö under Januari.

Den snällaste platsen i världen är tvättstugans helkaklade torkrum.  Väggar och golv som flyter in i varandra, målade i toner som saknar något riktigt namn. Jag blir kvar en stund i den varma dundrande luften under de slappa tvättlinorna.
Trösterika vågor går rytmiskt igenom mina lakan. 

Om kvällarna sitter min son uppkrupen i regissörsstolen i mitt sovrum och läser. Han säger att det är hans nya plats. Solblekt hår och blåa sockor.
Rester utav tandkräm på äppelkind som sover.
Och jag ångrar att jag blev sur över kläderna som han puttat ner på golvet för att göra plats.

 

Med Februari kommer ljuset.

Vi möts upp på huvudbangården för att fira min fyrtioförsta födelsedag och de trettiosju kvadratmeter som hon köpt för flera miljonerkronor inne i byn.

Nagellacket blöder ut och jag lägger trettiominuter på att fylla ut gliporna i min ögonfransrad. Hon sitter på sängen och jag i fönstret som är djupt nog att rymma hela min kropp. Köpenhamn rör sig utanför och vi turas om att spela låtar på min telefon.
Hon är glad och ingen av oss har för en gångskull svårt att välja kläder. 

Jag tappar bort en bok av Annie Ernaux, någon gång mellan frukosten och att vi kysser varann hejdå. 

 

 


No Comment

Leave your comment

Leave your comment