Jag flyttar in i husets vackraste rum.
Det som stått nästintill orört. Med det knarrigaste golvpankorna och de ojämna väggarna där dov färg torkat och krackelerat.
Jag plockar ner innerfönster och när skymmningsljuset flödar in genom det gamla rutorna så känner jag mig hemma på ett sätt som är svårt att måla med ord.
Jag kommer att spendera mycket tid här, i försök att göra plats,
för den där viktiga delen av mig som jag skjutit på framtiden alldeles för länge nu.
