Jag får frågan om det har förändrat mig. Yrkesvalet.
Jag svarar mjukt, mycket.
Och för en stund så tänker jag att det är sant på så många plan. I så många lager, av mig.
Jag stämplar ut och styr mot en rosa himmel den kvällen.
Det återstår endast en dag innan min semester. Min första riktiga liksom vuxensemester på så väldigt många år.
Kanske fem.
Jag var 27 då, hade precis blivit antagen till universitetet och vi gifte oss i Kalifornien den sommaren.
Det finns fortfarande bitar kvar av den som jag var då, givetvis. Men jag inser också att delar av min identitet som följt mig länge har tunnats ur, för att sedan falla, precis som krispiga livlösa löv om hösten.
Jag ser det ibland. Och jag fylls av både hopp, dröm och vemod.
