Ända sedan jag var gravid, fram tills nyligen, var det flera som påtalade för mig hur viktigt det är att Ossian har en manlig förebild i sitt liv. Till och med han som egentligen borde ha axlat papparollen har sagt dessa ord. Jag har alltid blivit lite provocerad av det, som att jag inte skulle kunna vara tillräckligt hur mycket jag än gav. Jag visste samtidigt att jag fick höra dessa ord just för att jag var ensamstående. Kanske sades de i all välmening men det var inte så de togs emot. Det var som, att det var synd om mitt barn redan från start för att han inte hade en närvarande pappa. Sanningen är att jag har flera personer i min närhet som har valt att inte ha några relationer alls med sina fäder, för deras liv är lättare så. Själv har jag haft min beskärda del av emotionellt omogna och otillgängliga män. Mina erfarenheter hade ärligt talat lett till att jag nästan gett upp drömmen om en partner när Calle kom in i mitt liv.
Det är första gången jag befinner mig i en harmonisk och jämställd relation som känns utvecklande och spännande. Varje dag får Ossie spendera tid med en man som är kärleksfull och som inte bara vågar visa sina känslor, utan även kan prata om dom. En man som är smart, vetgirig och ifrågasättande. En man som är fantasifull, kreativ och påhittig. Vår relation har självklart även den sina utmaningar men livet är så mycket mer med Calle i det. Och jag får inte längre höra de där orden om den manliga förebilden och visst känns den här dagen, Fars dag, lättare än förra året. Samtidigt tror jag helhjärtat på att våra söner kan bli minst lika bra människor om de växer upp utan den klassiska manliga förebilden. I slutändan handlar det om trygghet, kärlek och goda värderingar. En förebild behöver inte ha epitetet manligt eller kvinnligt framför sig för att vara betydande.
